Tomt och massor av kärlek (Signerat Maria)

Det blir allt ljusare ute, har ni tänkt på det?

I lördags när jag stod vid brevlådan, nyvaken och anskrämlig i min morgonrock för att hämta tidningen, så hörde jag fågelkvitter. Ja, det var isande kallt och fullt med snö, men ändå så kändes det som om våren är på väg.

Missförstå mig rätt, det har varit - och är - en underbar vinter. Vi har åkt massor av pulka och barnen har lärt sig åka slalom. Men nu räcker det, nu vill jag att det om sisådär - efter alla sportlov - kommer ett intensivt skyfall så att all snö försvinner på en gång och att vårlökarna kan ta rejält fäste.

Jag är extra glad att det är ljust ute idag, för idag är det en tuff dag. Idag är det 2 år sedan min älskade pappa gick bort. Knall och fall utan minsta förvarning och vi saknar honom varje dag. Pappa var och är en underbar pappa, alltid närvarande, kärleksfull, som ställde upp jämt. Han älskade sina barnbarn och de älskade - och älskar - honom innerligt. Han finns med oss varje dag, men vi hade givit mycket för att kunna krama honom här och nu.

Jag har mist bägge mina fina föräldrar alldeles för tidigt och det är tomt, vansinnigt tomt. Detta har också givit mig distans till mycket och jag räds inte mycket längre för jag vet att det mesta kan vi åtgärda men en del saker är för evigt.

Därför hoppas jag att du ger den där extra kramen, talar om när någon gör dig glad och stannar upp och njuter av det du har. Jag vet att det är svårt. Jag hade själv svårt att njuta nyss när jag stod där med 4 IKEA-säckar tvätt som skulle sorteras, men ändå. Jag tror du förstår vad jag menar.

Vi vet inget om morgondagen, men vi vet var vi står idag.

Idag tänder jag ett ljus för pappa och hoppas att han och mamma har det bra - och har varandra.

Sköt om dig//Maria

PS) Reflekterar just nu över att det känns både konstigt och helt rätt att skriva om mitt liv så här på en blogg, knepig känsla!