Hemma på min gata i stan...

…där brinner alltid ljusen i grannarnas fönster när det nalkas middag.

Vi har bott i detta hus i nästan precis ett år och vi trivs så himla bra, både i vårt renoveringshus och i området. På andra sidan gatan ligger det små söta radhus, några av Göteborgs allra första. I dessa radhus bor det jättemysiga människor, mest småbarnsfamiljer och man kan se att de trivs i sina hem.

När det börjar mörkna på eftermiddagen och när köksaktivitet råder för att få middagen på borden så tänds det levande ljus i fönstren. Så himla mysigt! Det känns som om lugnet infinner sig och ibland vill jag bara stå och ”tjuvkika” in över gatan för att se vad de har för sig. Bråkar inte deras barn? Tjatas det inte om när maten är klar? Antagligen, men när jag ser de brinnande ljusen så är det svårt att tro. Det ser så där idylliskt ut som det gör på Junibacken och jag bara väntar mig att se Alva med sitt broderade förkläde, ropandes att maten är klar.

Vi gör ofta likadant hemma hos oss, i det ena fönstret lyser två värmeljus i höga ljusstakar på middagsbordet och i det andra fönstret brinner två vita kronljus i mammas gamla ljusstakar i fattigmanssilver.















Än så länge är det mörkt hos grannarna. Idag var vi tydligen först ut med att tända ljusen.

Dagens tips:

Jag har insett att vi oftare får en lugnare stämning vid matbordet, både på vuxna och barn, om vi dämpar belysningen, ber barnen duka med egenvalda – ofta IKEAS – servetter och tänder ljus.

Smaklig spis//Maria

PS) Men det kan lika gärna vara två griniga tjejer som inte håller sams, och tjurigt hävdar att man visst bara kan äta potatis till middag, en liten Olle som kladdar med majsbågar, mannens telefon som ringer och en Maria som tycker att hela familjen är otacksam och inte uppskattar hennes – ibland misslyckade – kokkonst.

Dessa dagar hjälper inga ljus i världen!