Hela dan får hon arbeta, hon får jobba, hon får streta....

Jag antar att ni känner igen den, sången som mössen sjunger om Askungen? Precis så känns det ibland, tycker jag. Jag är ju föräldraledig med lille Olle och då faller det sig ganska naturligt att det också är jag som står för den mesta markservicen här hemma. Helt okey tycker jag - för det mesta - men ibland blir jag så där gräsligt trött på att alltid vara den som torkar av kranar och handfat.

Innan Olle kom så brukade familjen ha en städdag i veckan. Tjejerna städade sina rum och maken och jag tog varsin våning. En kanonlösning på många sätt tycker jag. Flickorna fick lära sig att hjälpa till - de var visserligen de enda som tjänade på den här lösningen då städning innebar 20 kronor i veckopeng. Jag visste att det blev ordentligt städat i varje fall en gång i veckan och slapp reta upp mig. Det blev mindre av det där ständiga plockandet och städandet. . Sedan tycker jag också att denna gemensamma insats gav bra signaler till barnen, att det inte alltid var mamma som skulle städa utan att vi alla hjälpte till.

Allt var frid och fröjd, men så kom då vår lille trea och helt plötsligt så har världsordningen ruckats i sitt fundament. Men som jag brukar resonera, gillar jag inte något är det bara jag som kan ändra på det.

Så igår var det då dags igen. Maken tog övervåningen, flickorna fick vittring på pengar och satte med liv och lust igång att städa. Inte bara sina egna rum utan lite överallt. Jag tror att de hade riktigt roligt.

Olle som skulle kunna sysselsätta sig med dammsugaren en hel dag bidrog på sitt eget lilla vis.

Själv röjde jag runt på nedervåningen. Kan ni förstå att man kan känna sig så lycklig över att slippa putsa övervåningens speglar, städa toaletter och torka golv. Det krävs inte mycket ibland!!! Men skrattar bäst som skrattar sist. För så hör jag maken säga: "Jag har dammsugit klart nu. Nu spacklar jag tjejernas dörrar."

Kanon tänker jag, inte bara är han klar med städningen, han fortsätter med nya initiativ också.

När jag är klar här nere går jag glad i hågen upp till de andra för att strka måndagens kläder till flickorna. Men vad ser jag, speglar är inte putsade, handfat är kladdiga osv, osv. Jag känner hur det börjar bubbla i mig.

Den "käre" maken har slutat städa efter dammsugningen för att istället ge sig på spackling!!!

Ja visst, det behövdes det också men det var ju inte det som var tanken. Småmuttrandes gjorde jag klart städningen även på övervåningen..."för man kan ju inte sluta spackla mitt i!!!"

Om ni visste hur glad jag var att jag 30 minuter senare hade en powerwalk med grannen att se fram emot, en mycket välbehövlig ventil!!!!

Kram Maria

PS) Maken kräver dementi - men det får han inte!! När han läste detta inlägg skrattade han först skrattade rätt friskt, men lite förnärmad blev han allt. Han som hade burir tunga bräder, byggt på lekstugan och därefter krattat ur en hel höst och vinter ur häcken - vet ni, han hittade närmare 10 hundbajspåsar som folk helt fräckt bara slängt in under alla löv. Hur äckligt är inte det?

Jag har en mycket företagsam man som fixar hur mycket som helst här hemma. Men just i det här fallet missades hela poängen med att DELA på städningen. Jag tror dock att ni förstår att det hela skrevs med glimten i ögat, inte sant? Dock står jag för varenda ord, haha!!!