måndag 16 mars 2009

Med tårarna hängande i ögonfransarna

Jag hade tänkt skriva ett ironiskt inlägg om familjens städdag igår - vi hade liksom olika fokus - men innan jag kastade mig över ett tomt word-dokument så gick jag in på www.alltforforaldrar.se/vimmelmamman och nu känner jag gråten tränga fram i ögonvrån.

”Vimmelmamman” - denna tappra, vackra, modiga kvinna håller antagligen precis i detta nu på att vakna upp efter en operation. Jag tror att det är ungefär ett år sedan hon från en timme till en annan fick veta att hon hade cancer i tjocktarmen och nu är man rädd att det har spridit sig till levern. Tänk dig, ena minuten lever du ett liv och i den andra så blir ingenting sig mera likt.

När jag läser om hur hon igår kväll pussade sin älskade treåring och man hej då på sjukhuset så brister det bara.

Ingen av oss skall behöva gå igenom en sådan sak och ändå händer det hela tiden.

Så stanna upp och njut av vad du har omkring dig. Lägg energi och kärlek där det hör hemma och strunta i skitsaker. Jag vet att det låter banalt, men det är faktiskt det enda som spelar roll, att vi får ha varandra.

Jag har själv förlorat bägge mina älskade föräldrar inom loppet av knappt fyra år och jag vet att det går att gråta i nästan samma andetag som du skrattar.

Jag vet också att vi måste få bråka och skrika på varandra. Vi är inte alltid vänner eller på gott humör. Ibland är livet bara grinigt och jobbigt, men vad jag vill säga är att låt det där arga komma ut, men glöm för guds skull inte att bli vänner efteråt, ge den där extra klappen, kramen, blicken och pussen.

Fastna inte i sura hjulspår utan var förbannat glad och tacksam för allt de fina i ditt liv!

Det där inlägget om städning kommer lite senare. Kom liksom av mig nu!

//Maria


1 kommentar:

leila bakar.... sa...

jag läser hennes blogg regelbundet, fantastisk människa!