Jag säger som Madicken: "Jag känner livet i mig"

Sitter som vanligt vid köksbordet och skall strax börja plugga. Det gör jag varje förmiddag när Olle sover middag.

Idag känns det extra skönt. Märker att jag har ett litet fånigt leende på läpparna när jag tittar ut och ser en stadig ström av solglasögonprydda mammor som promenerar lättklädda med sina barnvagner. Solen skiner, fåglar kvittrar och det är en sådan där dag då det är enkelt att leva.

Vad är det med oss svenskar? Vi får något befriande över hela vår kroppen när solen tittar fram. Man kan se på var och en av oss hur mycket vi har längtat efter den första vårsolen.

Jag gillar årstiderna. Det kunde bara vara lite mer av vissa och betydligt mer av andra. Jag tycker om när hösten kommer och jag kan tända en massa ljus. Tror också att jag gillar det faktum att solens strålar inte lyser så där obarmhärtigt på mina smutsiga fönstrer eller avslöjar varje handavtryck från barnen eller minsta dammkorn. För en dag som denna spelar det ingen roll hur städat det är det ser ändå dammigt ut. och det kära vänner är det värsta med våren!

Men nu skall jag inte klaga utan återgå till det där med våren och visa mina blomkrukor. För jag har ju inte kunnat hålla mig utan planterat vårblommor. Eller planterat och planterat. Det är en sanning med modifikation.

En dag efter att jag gått den dagliga pilgrimsfärden - kallar det så när Olle och jag ger oss ut för att hämta Annie på skolan och Maja på dagis - så köpte jag så klart med mig blommor för att byta ut. Nu kan ju jag inte riktigt koncentrera mig på att göra denna blombytning ordentligt.

Jag sliter ut de gamla, vissna blommorna och ersätter dem med små söta vårlökar och penséer, ingen ny blomjord och ingen nedgrävning i krukorna utan blommorna placeras bara lite så där hipp som happ.

Små pärlhyacineter väntar på att slå ut på trappen. Det är vita, torra bevid är gamla rosmarin. De brukar se likadana ut varje år vid den här tiden, men som ett litet mirakel så blir de grönare och grönare ju längre våren lider. Eftersom jag inte är någon mästerfotograf så kanske ni inte ser att det ligger en liten sten - inköpt på Fridas gård - som det står välkommen på bredvid.

Inte tvättar jag heller av krukorna utan de är lite smutsiga från vintern. Tanken är att "det gör jag en annan dag...NOT" Men nu står de till slut där och lyser upp min tillvaro.

Känner jag mig själv rätt så kommer jag inom 30 minuter att lägga ner den tråkiga boken "Medier och kommunikation" och gå ut och torka av krukorna med våtservetter.

Ni vet väl att våtservetter är det bästa sättet att ta bort fläckar? De funkar på allt!

Ha en skön dag i solen//Maria