Rutigt skrivbord och blommor av stål

Nu har häftpistolen varit framme och Majas skrivbord har blivit rosarutig.

Hon blev mycket nöjd:

"Mamma, jag tror jag vet varför du satte det på skrivbordet." Det är väl för att jag kladdar så mycket när jag pysslar? Men nu kan jag ju kladda hur mycket som helst"

...eller inte tänker hennes mamma i sitt stilla sinne.


Det rödprickiga tror jag att vi sparar till lekstugan när det blir klart. Tror tyvärr inte att det blir så bra på Annies skrivbord som jag hoppades. Äldsta dottern och jag får ha en överläggning om vad vi tror om resultatet.

Jag satte även upp en fin petrified in pink-tavla på väggen mellan flickornas rum. Blev det inte fint?

Petra var så snäll och skänkte priser till lotteriet som var på Annies skolbasar i lördags - mycket uppskattade priser kan tilläggas - och en av tavlorna ropade vi hem. Kanske inte det som var meningen, men alldeles för mycket folk omkring för att göra en fuling och låta priset gå om.

Innerst inne blev jag natuligtvis glad över att få detta fina alster på väggen, men ändå!



Olle och jag tog som vanligt en skön promenad i solen och igår belamrade vi vagnen med en massa blommor och örter som nu har planterats i krukor i trädgården.

Eller plantera och plantera.

Min vana trogen att göra allting snabbt och så där på en höft innebar att jag mellanlandade i trädgården efter våra inköp, letade fram Olles spann och spade. Därefter tog jag ut alla blommor ur sina plastkrukor, tryckte ner dem i mina egna, fyllde Olles spann med jord som samlats i en hög efter altanbygget och använde en röd liten sandlådespade till att fylla upp i krukorna.

Häpp, så var det klart! Någon trädgårdsmästare blir jag aldrig. Får se hur länge de lever denna gång.

På väg till Annies skola passerar jag grannhuset med världens vackraste träd utanför. Om jag bara skall försöka hålla liv i en växt i resten av mitt liv så måste det bli ett Magnoliaträd.

Vid det här laget så vet ni att jag inte är en mästerfotograf men jag måste bara visa er detta ljuvliga, ljuvliga träd. Om det finns ett paradis så måste det var fyllt med dessa.

Har ni sett "Blommor av stål" eller Steel Magnolias som originalet heter?

En jättevacker och sorglig film - "tjejfilm?" - med Julia Roberts och en hel hög med duktiga amerikanska skådespelerskor. Jag minns att jag grät floder när jag såg den - både en och två gåner. Å andra sidan gråter jag nästan till allt som är känsligt. Det räcker med att Sverige har vunnit en match och nationalsången spelas så kommer tårarna.

Sån är jag!

Må så gott//Maria med de svarta blomsterfingrarna